Jag är 43 år.
Jag kommer från helt normala uppväxtförhållanden i Sverige. Jag hade en trygg barndom.Jag hade kompisar och en fantastisk familj.  
Ändå kämpade jag under så många år med en känsla av att inte veta vem jag var eller var jag hörde hemma. Jag kände mig så otroligt annorlunda på insidan.

Vid 8-10 års ålder tror jag att jag började förstå att andra människor inte verkade se samma saker som jag såg. De visste inte instinktivt hur någon mådde, om någon var elak eller snäll och de såg inte när någon ljög. Jag lärde mig snabbt att agera som alla andra trots allt jag såg, ett beteende som jag fortfarande idag försöker att bli av med resterna ifrån. Kameleonten Ida rörde sig mellan alla möjliga grupperingar av vänner.

Under studenttiden kunde jag hoppa mellan vänster- och högerfester samma helg. Jag tog aldrig ställning, det har aldrig känts intressant. Jag hade bara olika kompisar och hängde med dit de gick. Jag var hemma överallt men ändå alltid vid sidan av.  

Under 20 års tid var jag nästan alltid trött. Jag undrade var alla andra människor hittade energi?
Det fanns ingenting jag verkligen ville. Ja - livet var ju roligt också såklart! Men jag var rastlös, hade många olika jobb, startade företag och jobbade utomlands.

Energin tog så ofta slut utan att jag kunde förstå eller förklara varför.

2014 fick jag mitt första barn och då förändrades mitt sätt att se på livet. Innan hon kom till världen hade jag valt (självklart omedvetet) att bara ”följa”. Att inte aktiv ta egna beslut om viktiga saker för mig. Jag gjorde alla mina livsval skilda från mig själv, allt för att slippa konflikten som kunde uppstå om jag valde något som någon annan skulle uppfatta som "fel". Jag var så omedveten att jag inte ens visste vad som kunde tänkas vara viktigt för mig.

En liten bebis i famnen och mammainstinkter satte punkt för "följandet". Istället för att följa började jag äntligen att leda mig själv.

Vad som har hänt de senaste 10 åren behöver jag nog skriva en hel bok för att berätta om. Men det viktigaste är att jag upptäckte min högkänslighet och började tillåta mig att vara högkänslig. Och att jag lärde mig att använda mig av den!

Ordet känslig klingar för många negativt. Jag känner ofta när jag berättar om personlighetsdraget att jag "tappar" mottagaren så fort jag säger hög"känslig". De tror automatiskt att jag vill göra mig till ett offer för min känslighet. Fast det är tvärtom, min högkänslighet är min superkraft.

Att vara högkänslig är att vara högmedveten.Om du själv är högkänslig kan du kanske ibland känna precis det andra känner i dig själv?

Idag arbetar jag med att hjälpa högkänsliga personer som vill lära sig att hantera alla sina känslor, de tunga och de lätta. Att lära sig känslohantering innebär en möjlighet till att uppleva ett helt nytt livsflöde.

Jag arbetar bara med personer som har bestämt sig att det är dags för en förändring. Med de som vet att även om det känns obekant, läskigt eller ångestfyllt så är det dags nu - att börja leva istället för att överleva.

Mitt jobb är på riktigt det bästa som finns! Tänk dig att varje vecka få följa andra personer på deras resa mot större självtillit, nya perspektiv, stora livsförändringar och ett lugnare, härligare liv.    

Välkommen hit till mig!

Foto: Anders Frantz